kaffepulver

Läste Lilla Blå:s roliga inlägg om mammografi i morse, eller rättare sagt, hon skriver om kallelsen till undersökningen som är formulerad i ett strängt stalinistiskt tonfall.

Även i mitt Landsting är kallelsen från sjukhuset lätt att förväxla med en militärisk order.

Och man infinner sig.

Man kliver ned i sjukhusets källaravdelning, anmäler sig till en amper sköterska i vita kläder bakom receptionens täta glasvägg. Man slår sig ned i väntrummets möbler från tidigt 1990-tal. Kanske hittar man en söndertummad Se&Hör eller ELLE att bläddra i?

Det finns INGET förmildrande över situationen.

I undersökningsrummet biter man ihop. Har man tur är sköterskan mild och varsam. Har man otur är hon stressad och brysk. Det är på det hela taget en otrevlig upplevelse. Ni som har gjort det vet vad jag menar.

Ändå: jag köper Södersjukhusets storskaliga butterhet framför mysiga väntrum med värmeljus och receptionister i civila kläder. För jag litar på SöS. Jag litar på att de gör det de skall, att de är professionella och effektiva. Jag har suttit på läkarmottagningar pimpade med både värmeljus och karameller - och gått därifrån med känslan av att de missat något väsentligt eller slarvat sig förbi ett moment. Tyvärr har jag i ett par fall haft rätt.

Att bli kallad till undersökning är att ta steget i i medelåldern. En väninna beslöt sig efter den första undersökningen för att unna sig något (som sagt -ni som varit med vet vad jag menar). Hon travade Götagatan fram i något slags tunnelseende, gick i i en affär som såg trevlig ut och upptäckte efter en stund att hon stod inne på Gudrun Sjödén.

Att kallas till mammografi är att ta steget in i medelåldern.

---

Varenda år är det samma visa. Granen åker ut, krubban packas ned och stjärnorna släcks. Det är alltid lika sorgligt. För varje år har i haft den finaste granen.

Det svåraste är granen.

Jag slaktar min. Klipper bort kvistar och grenar, sågar itu stammen till behändiga delar. Lagom stora att stoppa i kakelugnen. Det känns bättre så, att elda upp åtminstone en del av den. Än att bara slänga.

För många år sedan, innan jag kom på att jag kunde elda upp den, och innan stadsdelsförvaltningen började ta emot uttjänta granar på Medborgarplatsen (de eldas också upp) ställde jag och alla andra bara ut våra granar i närmaste gathörn. I mitt fall ute i allén där jag bor. Tack och lov var den sällan ensam. Det fanns gott om olyckssystrar och bröder där ute. Som jag gruvade mig varenda gång jag skulle passera, tyckte alltid jag hörde djupa suckar och kvidaden från de då döende granarna. Aldrig föll väl barren så ymmigt och tungt mot marken som när man osedd försökte smyga förbi på väg hem i den blå skymningen.

Så mycket skönare att göra processen kort. Att ta ett värdigt farväl och sedan hugga till.

De andra julsakerna har just fallit in i sin 11 månader långa dvala på vinden under takåsarna. Jesusbarnet, tomtarna av flirtkulor, åsnan med bara ett öra och den illmarigt plirande lucian som någon av döttrarna tillverkade för ganska länge sedan nu.

---

På fötterna har jag ett par värmande raggsockor i glada ränder. På smörgåsen ett tunt lager marmelad.

En moster sätter sig att sticka till en systerdotter som just förlorat sin pappa och behöver lite värme. En kollega skördar sensommarens vindruvor, bemödar sig att peta ut varenda kärna, kokar fruktköttet med socker i det enkla köket på lantstället. Ger sedan bort små glasburkar fyllda med mörkröd, söt marmelad i julklapp till vänner och kollegor: "Det är inget särskilt, bara något lite enkelt till jul sådär".

Det där lilla enkla, gjort av restgarner och hemplockade frukter - i princip gratis och omöjligt att byta bort mot kvitto, är det bästa. Gåvor med fyllda med tid och med engagemang.

Marmelad och raggsockor. Raggsockor och marmelad.

---

Ett nytt år och det mesta är sig likt: Världen trampar runt därute och väntar på att räddas. Människor gör varandra illa men också gott. Katter vill bli klappade och barnen frågar efter middag, oavsett hur nästanvuxna och självständiga de är.

Mitt år fick ett oväntat vackert slut i Torpet. God mat, vila. Sällskap av M. Gnistrande snösol och långfärdsskidor på dagtid och under kvällen lätta snöflingor likt trimmade änglavingar mot marken. Jag skottade en smal gång till utedasset och lyssnade på tystnaden. Eller jag kanske lystnade på tystnaden. Så ovanlig och dyrköpt, så svår att finna.

Ett par dagar innan nyår diskuterade M och jag hur man kan eller inte kan förhålla sig till livet i allmänhet och alla möjliga distraktioner i synnerhet. Vad är viktigt ... Skall man utbilda sig till sjuksköterska och resa ut i världen för att hjälpa till? Skall man stanna hemma och fortsätta med det man gör? Vad gör man? Hur skall tiden förvaltas?

M sade något jag grunnat på sedan dess och som också blir mitt enda nyårslöfte: Oavsett hur man lever sitt liv eller vad man väljer att ägna sig åt bör man ta sig själv och det man vill göra på allvar.

Tillbaka i stan. Snön har bäddat in staden i sitt ljusa täcke. Trötta medmänniskor rastar hundar och overallklädda barn i Vita Bergsparken. Utanför porten står en urdrucken flaska mousserande vin.

Att ta sig själv på allvar.

2011. Det mesta är sig likt men blir nog ändå bra, i alla fall.

---

Har tagit mig en lång funderare kring detta med bloggandet. När jag startade bloggen för snart två och ett halvt år sedan var det av nödvändighet, ett sätt att skriva av mig frustration och skriva ut mig ur ett förhållande och sorgen som följde därefter.

Någon gång förra våren, då jag på allvar startade en skrivprocess som förhoppningsvis någon gång resluterar i ett bokmanus, började bloggen sakta av. Tiden räckte inte till. Eller om det var energin ...

Under hösten har det hackat rejält, jag kan inte skriva en blogg om jag jag inte har något att skriva om som för mig känns angeläget, åtminstone just då, när jag skrivet det. Det går liksom inte att:

Idag köpte jag en ny sorts choklad, den var god. Klockan 13.00 ringde M och vid tre gick jag och shoppade/fikade med den eller den. På kvällen gick vi ut och åt middag på X eller X. Det var kul.

Jag kan inte. Framförallt beroende på att jag i så fall skulle fara med grov osanning. Mitt vardagliga liv framlevs på en kontorsstol på ett museum. De enda jag fickar med är mina arbetskamrater (vilket i och för sig är trevligt), shoppar gör jag endast på måndagarna strax före klockan 12.00 då veckans lunchvaror inhandlas på Ica-Banér, i museimun kallad Ica-minken (på grund av stampopulationens klädvanor).

Och hur kul är det?

Nej, något mer måste till. Och det kommer nog. Igen. Strax.

Men bara när jag vill och känner för det. Även om mina läsare kommer att decimeras ytterligare på grund av min opålitlighet.

---

Katten trycker sig mot elementet. Jag hämtar vinterjackorna från vinden.

Det ligger ett tunt och slaskigt lager snö i allén och värmeljusen räcker inte längre till för att hålla humöret på topp.

I veckan då jag gick till arbetet släpptes två småpojkar av vid Götgatan framför BjörnGårds trädgård. Den äldsta kanske nio, den yngsta högst sju år gammal. Från bilens förarsäte syntes en arm vinka innan dörrarna stängdes och bilen svängde ut i körfältet.

Storebror såg till att lillebrors mössa kom på plats, därefter började de gå in mot parken. Stövlarna glappade runt de tunna benen. Jag tänkte "Det måste ha öppnat en ny friskola här någonstans" För inte skulle de väl gå ända bort mot Katarina Norra skola? Eller?

Hur skapar barn sin bild av den fysiska omvärlden, av grannskapet och lokalsamhället om man skjutsas från hemmet i förorten eller andra sidan staden till skolan? Hur lägger man det nödvändiga pusslet av gator och hus? Hur skapar man den inre karta som behövs för att orientera sig i världen om världen och livet alltid utspelar sig på geografiskt vitt skilda platser?

Jag vet inte. Det kanske går alldeles utmärkt, man kanske bygger olika kartor, en för bostadsområdet och en för avståndet mellan bilens avlassningsplats till skolan. Tänk bara på alla som åker skolbuss till en skola flera mil bort. Varje dag. De överlever ju.

Det är lördag. Inga skolbarn på gatorna.  Himlen är dystert grå. Alla pratar om den annalkande kylan.


Om en vecka får vi tända adventsstjärnan. Alltid något.

---

Vaknade med en lätt huvudvärk innanför pannbenet. Om de inte klingade så fel skulle jag kalla den fjäderlätt.

Var på fest i går. Trångt, varmt, kroppsnära och avslappnat.

Jag gick tidigt, hade bestämt mig för att använda söndagen till vettiga saker, inte till att kurera mig. För jag tål ju så lite nuförtiden. Blir snabbt skröplig av lite vin och sena nätter. Inte ens sena, det räcker med att jag somnar kvart över tolv med två och ett halvt glas vin i kroppen så känner jag av det dagen efter.

Det är ju inte ett problem direkt. Men det stämmer inte med min bild av den jag är.

Det är väl åldern.

Och känslan av att allt inte ryms i mitt nuvarande liv. Det saknas alltid en eller två dagar i veckan. Jag har inte tid.

Det här blev en saklig blogg. Lite diskbänskrealism sådär.

---

Vad är detta? Kaffepulver återuppstånden från bloggdöden eller en sista desperat dödsryckning, en svag knackning på den gistna dörren innan hon lämnar in för gott?

Jag vet inte. Det enda jag vet är att lusten att blogga på sistone minskat drastiskt.

För övrigt förfasas jag i stillhet över de curlingföräldrar man fick stifta bekantskap med i svt s dokusåpa i går kväll. Jag förfasas också över att svt överhuvdtaget sänder ett program där syftet är att få publiken ATT förfasa sig över sina medmänniskor. Men mest förfasas jag alltså över mammorna och papporna som driver upp barnen till att bli osjälvständiga och med en mycket skev bild av världen och sina medmänniskor. JAG tycker det är tråkigt att diska, det får någon annan göra.

Och allt i kärlekens namn.

Näe, fy skäms och in i skamvrån med föräldrarna och en uppmuntrande kram och ut i livet med ungdomarna.

---

Regnet som ett svagt minne i skymningen. För otydligt för att göra skillnad, för påtagligt för att inte märkas.

Det är svårt med det otydliga. Jag har svårt med det otydliga.

Idag fick jag ett mejl från chefen, ja, inte bara jag utan hela avdelningen. Det var otydligt i sin tydlighet: omorganisering igen. Stora förändringar på gång - men vilka? Det vet man först i morgon. Idag är det ännu otydligt.

Som regnet utanför mina fönster.

---

Oktober. Hög himmel, klar luft.

Pelargonen räddas från uteplatsen och duntäcket plockas fram. Katten kurar vid fötterna och jag provar försiktigt en mössa.

Livet faller in i en ny fas. Sommarens krav och förväntingar är borta. Men också friheten. Vardagslunken biter sig fast i sinnet. Dagarna blir jämnare, lugnare men samtidigt gråare, tröttare.

Och jag märker att jag längtar bort. Vill fly.

Jag gillar oktober. Det är en vacker månad, ändå längtar jag bort.

---

Mitt hem. Som jag älskar.

Brukar ju fnysa åt heminredningstidningar. Mår illa av alla byggprogram. Försöker fylla min tillvaro med annat än renoveringshysteri. Men jag har börjat vackla. Det var en mening som yttrades i våras av en kompis som var här för att hjälpa mig laga ett badrumsrör. Efter den meningen började jag se min lägenhet med nya ögon:

I köket står gasspisen vars glasfront exploderade för två månader sedan, jämte den sjaviga diskbänken som behöver målas om. Väggen ovanför har aldrig blivit mer än halvkaklad, den råa betongen är till viss del kvar på ett ganska ocharmigt sätt och lysröret över diskhon brukar ramla ned med ungefär tre veckors mellanrum. Kylfrysen köpte jag begagnad och det saknas några hyllor i den. Bland annat. I kökshurtsen (heter det så) gapar det ett stort hål eftersom det saknas det en låda. Det ser för jävligt ut.

Sovrummet har stagnerat mitt i en förnyelseprocess, i taket hänger en utrangerad lampa med en alldeles för lång och förrymd sladd som dinglar ned från sidan. Det ser också för jävligt ut. Liksom hallens eviga röra av kläder, prylar och post. Ingen ordning. Kräver både nya förvarningssystem och en viss städinsats från mig.

Klädkammaren skulle få de flesta att gråta av ångest. Om man inte gillar kaos vill säga. Eftersom golvet är belamrat med saker jag inte vet var de skall ta vägen har jag de senaste månaderna fått stå i dörröppningen och kasta in de prylar som skall upp på hyllan. Det brukar inte gå så bra.

Till detta kommer gammal hopplös (numera trasig) stereo. Tjockteve och överhuvdtaget inga flashiga designergrejer eller dyra tekniska lösningar.

Vad kompisen sade efter besöket hos mig?

Det är ju fint, men inte så hög standard kanske.

---

En förkylning har härjat i mig i ungefär 11 dagar. Jag är trött och trög.

Åker till landet. Glömmer nycklarna till min Volvo som troget väntar vid Torpets knut i förhoppning om att äntligen få komma ut och lufta sig. Glömmer också mina mjuka byxor hemma. De där sköna som jag såg fram emot att slafsa runt i under två dagar. Attans.

Sover en stund på sena eftermiddagen, vaknar med förnyad energi. Övertalar den svamphatande M att följa med till skogen innan middagen. Han väntar i bilen, jag tar en kort runda mellan träden. Kommer tillbaks med korgen full. I triumf. Vi tuffar hem till Torpet.

Nyckeln!

Har tappat husets enda nyckel någonstans i riset och mossan.

Tillbaks till skogen, börjar bli hungriga nu, middagsdags. Ingen nyckel.

M ser trött ut.

Åter Torpet.

M lyfter av dörren, jag står bredvid och struntar högaktningsfullt i det genustypiska i situationen. Är bara tacksam att jag slipper.

Äter middag och dricker vin. Klockan 22.01 släcker vi lampan och jag sover i tio timmar.

Vaknar och känner mig en aning mindre  förkyld och glömsk.

Eller är minns jag inte det jag glömt?

Vet inte.

---

Det ligger en doft av stekta plättar över söder. Det doftar trygghet och barndom.

Ett ljus tänds på en arbetsplats. Det är min arbetsplats och ljuset brinner för en ung kvinna. En före detta kollega.

Vanmakten och tystnaden tar plats. Sätter sig nära, biter sig fast under hela dagen: När jag loggar in på datorn, loggar den också in. När jag hastar genom utställningarna följer den tyst mitt spår.

Ändå var vi bara kollegor, dessutom under en begränsad period, vi var egentligen inte betydelsefulla för varandra. Vi var i varandras pereferi.

Mot slutet av dagen ringer jag till mina döttrar för att försäkra mig om att de lever, är friska och mår bra.

Sedan går jag hem. Stiger av tunnelbanan och drar in doften av plättar. Det värmer.

---

Det är valdag.

Och gud vad jag önskar att alla osäkra väljare fick göra en tidsresa genom 100 år. En tidsresa som tar sin start i ett högst ojämställt samhälle med djupa klassklyftor. Ett samhälle som genom de stora folkrörelserna, inte minst kvinnorörelsen och arbetarrörelsen långsamt började vända mot ett samhälle med rösträtt för alla, sjukvårdsförsäkring, åtta timmars arbetsdag, en gemensam grundskola för alla, fria skolmåltider, daghem, fritidshem, kulturskola, Vår teater, semester. SEMESTER. A-kassa.

Ja, nu kommer ju inte alliansen ta bort allt detta, självklart inte. Även om Moderaterna har rötstat NEJ till i princip alla reformer genom åren. Men, det kommer att naggas lite i kanten. Lite här och lite där. Och vi kommer troligtvis få höra mer i stil med: Absolut, vi skall ha en skola och en sjukvård för alla. Men du skall kunna VÄLJA att få en bättre skola och en bättre sjukvård, om du vill.

Sedan när man då vill ha den där braiga skolan eller vården kommer det visa sig att den var villkorad. Du kan fortfarande välja, men bara om du är:

Duktig
Har pengar
Inte kräver för stora och kostsamma åtgärder (du får inte ha adhd eller för många kroniska sjukdomar)

Och här är ju kruxet, pudelns kärna och den stora skillnaden mellan de två blocken:

Synen på människor.

För handen på hjärtat. Hur många människor känner inte du som under perioder av livet inte orkat eller klarat av vara så där duktiga och framgångsrika. Hur många människor känner du inte eller känner till som det har gått ganska dåligt för redan från början? Den där klasskompisen som var jättejobbig och som man först i efterhand insåg hade ett helvete hemma för att hans mamma slog honom eller för att pappa var alkoholist? Den där grannen som en dag föll igenom, hamnade på psyket och aldrig mer klarade av att arbeta?

Risken är att dessa människor faktiskt får det sämre (vilket de redan har fått under de senaste fyra åren). Att synen på dem som tärande istället för bärande förstärks ännu mer.

Om nu någon som ännu inte valt block mot all förmodan skulle läsa detta. Tänk tillbaka på de självklarheter som funnits i ditt liv (skola, dagis, vaccin, kulturskola, vården, simhallen, biblioteket) och fundera på om det VERKLIGEN var så dåligt att detta system nu måste fortsätta att urholkas.

Det är faktiskt detta valet handlar om. Inte 150 kronor mer i plånboken för just MIG. Utan vilket samhälle du och jag vill att dina barn och barnbarn skall växa upp i.

---