kaffepulver

Kommunalrådet i Övertorneå angående ensamkommande flyktingbarn:

" I Tornedalen kommer människor fortfarande ihåg evakueringen under kriget. De såg hur byarna på andra sidan älven brann och hur folk flydde i båtar över till oss, säger Linda Ylivainio och fortsätter: Det här levande arvet och minnena i vår bygd gör att det finns en stark känsla för människor somsöker skydd. / ... / Och de här ungdomarna berikar oss, de är inte bara en numerär, de är människor. "

Det är skönt att läsa artiklar om kloka människor och bra beslut. Artikeln hittas i dagens DN. Vad jag kan se ligger den inte på webben.

---

Det är en het sommardag 1923 och korna väntar på att mjölkas.

Hon styr båten mot holmen. Det salta vattnet klyvs mitt itu. Hon tar de sista tagen och låter båten glida, tar upp årorna. Vattnet droppar ned på durken, hon reser sig och lyfter lite på klänningen. Gör sig redo att hoppa i land. Mjölkflaskor och stäva väntar i båten, djuren råmar.

När hon är klar makar hon samman de fyllda flaskorna. Ser till att de står stadigt. Skjuter ut båten i vattnet med ena åran och kisar med ögonen. Ute på fjärden ser hon en större eka. Den ligger stilla, som om den väntade. Det glittrar runt om henne men hon kan ändå urskilja konturerna av tre män. Vita linnekostymer, stärkkragar och hattar. Sommargäster tänker hon.

När hon passerar båten känner hon hjärtat slå. Det är han, den äldre. Som alltid ler. Som alltid tittar. Nu lyfter han på hatten åt hennes håll. Hans vänner skrattar och dunkar honom i ryggen. Hon vet inte vad det betyder. Om de retas, eller om det är något annat? Hon vänder blicken nedåt, stirrar på sina bara fötter.

Hon är trots allt bara sexton år.

---

Går ut i skymningen. Tänker besöka kolonin, hoppas att det svaga ljuset skall räcka. När jag kommer fram ser jag hur mörkret sveper längst kolonilotternas stängsel. Flyter in i trädgårdarna, bäddar in husen. Och jag tvekar, vågar inte ända fram.

Istället går jag ned till Årstaviken. Mitt vattenhål i tillvaron. Årstaviken är min barndomsbäck, mitt ungdomshav. Smutsig, förorenad och stillastående. Men fylld av minnen.

Det sägs att man präglas på det landskap barndomen erbjuder. Att man lär sig älska det karga, frodiga, öppna eller slutna som omger en. Till och med den fulaste plats i världen kan få ett hjärta att klappa av längtan.

Det är vackert. Man lär sig uppskatta det som erbjuds.

Det är skönt att gå ensam längst vattenlinjen en tidig kväll i november. Båtarna sover under flaxande skynken. Fåglarna har tystnat och det finns utrymme att tänka.

---

Slog ihjäl tiden med att göra det sanslöst fåniga Facebook quizzet What animal-spirit lives inside of you?

Varför? Kanske läste jag för många indianböcker som liten, vad vet jag. Men det var något väldigt lockande med det hela. Quizzets formgivning såg också lovande ut. En massa silhuetter på stora vilda djur. De där som lever i världshaven, i de djupa skogarna, i ett bergsmassiv eller på savannernas förtorkade mark.

Tänkte att jag gärna skulle bli ... en uggla, kanske en björn? Eller varför inte ett lejon.

Så jag gjorde det fåniga testet. Svarade på de hjärndöda frågorna. Och svaret blev:

YOUR ANIMAL SPIRIT IS A ... BUTTERFLY ... The Butterfly is a very fragile, soft and breakable animal, bla bla bla bla.

Nej!

Jag vägrar. Jag vill inte ha en fjäril inom mig. Jag vill ha en puma.

Eller, åtminstone en bostonterrier.

---

För andra morgonen i rad kliver jag ut på gatan i deprimerande regn.

För andra morgonen i rad traskar jag mot södra station under ett svart paraply. För andra morgonen i rad upphör det att regna i samma stund jag viker in på Magnus Ladulåsgatan.

Vilket är ganska märkligt.

Morgonrusningen har bedarrat. På perrongen framför mig sniglar en dagisgrupp. Fyra kvinnor. Fyra vagnar. Sexton barn. Det går långsamt. Det går i barnens takt.

En av pedagogerna sjunger en sång och barnen stämmer in: Stor våg, liten våg, stor våg, liten våg. Vattnet går i vågor.

Ryggsäckarna sticker ut som fullmatade barnmagar. Mössorna kliar och overollerna är fläckiga av lek. Pedagogerna rättar till vantar, stryker med vana händer över ett ansikten och hår. Lirkar fram bananer ur vagnarnas djup.

Allt är tryggt och tillitsfullt.

Bakom en av pelarna smyger en kvinna med svart paraply, på väg till en mässa om mänskliga rättigheter, och försöker att låta bli att gråta av rörelse. Här är det, tänker hon. Mitt framför ögonen på mig. Detta är barnkonventionen.

Om hon vore missionär skulle hon bege sig ut i världen för att sprida ORDET och BUDSKAPET. Om vikten av att gå i barnens takt och sjunga vackra sånger på en pendeltågsperrong.

---

På mässan för mänskliga rättigheter är medelåldern låg. Mycket låg. Som en övervintrad mammut workshopar jag tillsammans med hennafärgade medlemmar i Lottakåren, piercade församlingspedagoger och tatuerade kvinnliga lågstadielärare. De verkar alla vara mellan 21 och 30 år.

Ute i mässhallen frågar en 16-årig flicka gravallvarligt: Finns det bara ondska i världen? Så ser jag hennes vitsminkade ansikte och förstår att jag är en del i något interaktivt, att vi ingår i en performance. Ändå vill jag ta henne i famnen och säga att allt blir bra och världen är ljusare än du tror lilla flicka.

Jag minns själv känslan av världens tyngd på mina smala axlar. Jag känner igen allvaret. Och i allt detta, en tafatthet. När jag var 16 år var jag liten och osäker men med åsikter som pansarkryssare.

Var fanns förresten de medelålders under mässan? Det är som om världen alltid alltid räddas av unga människor. I generation efter generation.

---

Jag åker tunnelbana hem. Den slingrar sig som ett band av ljus genom den mjölkvita kvällen. Hela tillvaron är insvept i gråtfärdigt dis.

Innan jag satte mig på tunnelbanan var jag på kören. Den är underbar. Snäll, varm, öppen och rolig. Sångerna vi övar är så vackra att våra strupar kollapsar. Sen blir det paus. Tenorerna har bakat bullar och jag får två minuters massage av snälla, starka händer.

På tunnelbanan kommer tröttheten. Jag lutar huvudet mot det svala glaset och sluter ögonen medan tåget skakar fram över skanstullsbron.

Hemma bakar yngsta dottern äppelkaka. Allt är som vanligt men ändå inte. Så är det ibland.

---

Jag vattnar mina blommor. De är vintervissna och trötta. Spröda bruna blad faller mot golvet. Jag tar fram dammsugaren och bladen försvinner.

Min äldsta dotter bjuder på brunch. Espressobryggaren krånglar. Efter en halvtimmes slit släpper den ifrån sig en halv kopp. Med tvekan.

Nedanför mina fönster skymmer det. Två barn i vinteroveroller klättrar på en av statyerna. De har ficklampor i händerna. Riktar dem mot varandra, mot marken, mot träden. För en stund lyser de upp världen och mitt mörka vardagsrum med två batteridrivna lampor. Deras pappa säger: kom nu, mamma väntar och ljusen från lamporna studsar vidare längst allén. Försvinner ur mitt synfält.

---

Min katt ser ledsen ut. Det gör den alltid. Nu sitter den i fönstret och tittar.

Jag går ut. Det regnar. Alla hukar sig. Från affärernas markiser faller vatten ned i mitt hår. En droppe rullar över kinden och jag tänker på katten som alltid ser ledsen ut. En mening dyker upp i mig:

Det går en katt i regnet och gråter.

Meningen försvinner och jag går in på biblioteket. Där går allt sin gilla gång. Böckerna luktar, datorerna surrar och inne i barnhörnan stimmas det lågmält mellan utsjasade föräldrar och en pigg mormor.

Jag lånar en bok av T. Kallifatides och går hem.

---

Jag sitter på bussen hem och har lite bråttom. Jag sitter på bussen hem
och är lite irriterad.

En tant kliver på, kämpar sig fram i gången. Sätter sig jämte mig.
Hon bär en liten hund i famnen.

Efter en stund sprider sig lukten. Den kommer i pustar
och den kommer från hunden. Den påminner om ruttet kött.

Jag sitter på bussen hem och har lite bråttom och är lite irriterad och tänker,

men herregud kan hon inte ta taxi med kräket.
När den stinker så.

Så tittar jag åt sidan. Och möter hundens blick.
Den har vackra bruna ögon och en trött grånad nos.
Tanten håller den ömsint på plats. Luktar generat på munnen.
Medveten om att den stinker.

Inom mig mjuknar allt. Jag ler mot tanten och jag ler mot hunden.

Jag sitter på bussen hem och inser att jag är
en begränsad människa.

---

Jag var där den 9 november. Med en ettårig dotter och med en utdragen äktenskapsansökan mellan mig och DDR medborgaren XXXX. Just kvällen den 9:e är nästan för mycket att skriva om, åtminstone idag. Mina minnen finns där vid sidan av alla tevesändningar och expertutlåtanden, men jag orkar konstigt nog inte plocka fram dem.

 

Här nedan, en minnesbild från månaderna före. När allt hände.

augusti – september 1989, Berlin, DDR.

 

Det är en sen kväll på balkongen. Berlinnatten vilar tungt i sensommarvärmen och ljuden från Frankfurter allé brusar på avstånd. I hörnan Burgerheimstrasse och Fannigerstrasse lämnar de sista gästerna kvarterets kneippe på ostadiga ben. Någon svär högt över trottoarkantens plötsliga uppdykande och en port dunsar tungt. Solen ligger alstrad i husets kropp, nu sipprar den långsamt ut ur fasadens brunknottriga puts. Det är tillräckligt varmt för att slippa ta på sig en kofta, trots att klockan just slår elva.

 

Simon sitter med de långa benen utsträckta framför sig. Vinglaset är till hälften urdrucket och cigaretten glöder i mörkret. Han pratar ovanligt tyst.

Vet du Tone, den här jävla solen. Den är ett hån mot oss alla. Råttfällan har slagit igen. Sista vägen ut är stängd. Och den jävla solen bara lyser.

 

Tone vill sträcka ut en hand, hon vill smeka bort bekymret och skaka ur den tunga känslan av vanmakt och återvändsgränd. Men vad har hon att komma med? Hon tar en klunk ur hans vinglas, känner suget efter cigaretten men behärskar sig och smeker istället hans rygg under tystnad.

 

Simon släcker cigaretten direkt på betonggolvet och fortsätter:

Jag hörde någon som berättade om sina grannar. De hade lämnat ungarna hemma på fredag kväll, ställt in mat i kylen, låst dörren och stuckit till Ungern. Hade inte morföräldrarna börjar undra på söndagen … Det är sjukt. Allt är sjukt.

 

Tone drar bort handen. Verkligheten är vettlöst skruvad, hon orkar snart inte ta in mer. När nyheten kom om att gränsen mot Tjeckoslovakien skulle stängas gick en osynlig stöt genom landet. Samtidigt som ryktet spreds via massmedia, över fikabord och i lunchrum, gled ett monumentalt högtryck in och parkerade sig över Berlin. Solen flödade obarmhärtigt, kvicksilvret klättrade uppåt och asfalten bubblade under tunna sommarsandaletter. Stadens invånare svettades i värme och ångest, sökte efter skuggande huskroppar och parkernas skyddande trädtak. Det dröp under klänningar och skjortor, fuktiga spår lämnades på tunnelbanesäten och barstolar.

 

Tone är en del av detta men ändå inte. Hon lever med den tunga luften. Hon känner den drypande ångesten mot huden. Hon är medveten om råttfällans begränsningar. Men hon har möjligheten att slinka undan. Hon och Sonja. Plötsligt kommer tanken igen. Jag längtar till Sverige. Jag längtar hem. I samma stund orden formuleras inom henne, slår också skammen till och hon kastar en blick på Simon. Försöker läsa av hans ansikte, hoppas att han inte förstår. Men Simon verkar knappt medveten om att hon sitter där. Han tänder en ny cigarett, böjer huvudet bakåt och låter röken sippra ut genom näsborrarna. Sluter ögonen, stänger munnen. Spärrar av.

 

 

Har just gått med i Facebookgruppen "Bortskänkes/Bytes/Ges bort/Doneras/08-området" och fastnar i sidornas utbud av  sängar, tjockteveapparater och Billybokhyllor som längtar efter nya hem. Och "vill ha" annonsernas spretiga förfrågningar om allt från amningspumpar till en vit slips att ha på begravningen (vems, undrar man).

En del vill byta med någon annan. Och ibland verkar denna någon vilja göra sig en hacka. Eller så är det bara vår tids tilltro till det nya och det blänkande som lyser igenom vissa annonser. Till exempel i den där någon vill byta en sexmånaders bärbar dator mot lite konst eller för den delen, antikviteter. Eller i den där någon gärna byter sin IKEA soffa i hyfsat skick mot ett äldre slagbord, eller kanske några äldre pinnstolar.

Nu kan man visserligen hitta äldre slagbord för ungefär samma pris som en ny IKEA soffa. Men, åldras IKEA soffan på samma värdiga sätt som slagbordet? Kommer vi att längta efter en bärbar dator anno 2009 att placera i vitrinskåpet om 100 år? Har de samma - värde?

Hur som helst, jag gillar Facebookgruppen och initiativet. Jag vill se mer  av byta med varandra, mer av ge bort, mer av ta emot. Mer av loppisar, second hand och mindre av köpcentrum.

*********
Det är skönt med det gråa vädret. Vilsamt och kravlöst.
En dag för promenader, vernissager, brödbak, bokläsning, fika, hångel, kramar, tankar.

Gör vad som helst denna dag. Men försök att undvika köpcentret.

---

I kön till lunchmatsalen. Tre kollegor avhandlar livet. Kollega nr 1 har just besökt en annan toalett än den vanliga. Usch, kiss på golvet. Säger hon. Det är alltid kiss just där, på den toan!

Kollega nr 2 som arbetat länge i huset svarar utan pardon, Det är verkstan. Och alla tystnar och skruvar sig lite förläget. Får man verkligen peka ut den enda genuint manliga avdelningen sådär? Visst kissar det väl kvinnor där också, ibland?

Trams! säger kollega nr 2. Det är män och bara män som kissar på golvet. Det är för att de skall stå upp. Tänk om vi skulle stå och bajsa?

Min man sitter ned, säger kollega nr 1 med triumf i rösten.

Är det sant! Det gjorde min man med, säger kollega nr 2. När vi var gifta alltså, lägger hon till. Alla män borde sitta ned när de kissar, fortsätter hon upphetsat och och tittar uppfodrande på kollega nr 3 som har varit tyst hela tiden.

Kollega nr 3 plockar med servetterna och mumlar:  Min är för stel i lederna. Åtminstone på morgonen. Vi skulle behöva en höj och sänkbar ... De andra hummar medlidande och tar lite mer av salladen.

---

Ett stråk av minnen och sorg svepte över Katarina kyrkogård.

Jag smög i utkanten, tittade på behörigt avstånd. Rädd att störa. Det är någon annans sorg tänkte jag. Inte min och inte för mig. Familjer kom tillsammans, generationer av ljus och blommor. Rollatorer, barnvagnar och lukten från ett tonårigt doftljus.

I skenet från lågorna kände jag igen ett bekant ansikte. Det hade stelnat sedan jag såg det sist och magen knöt sig av rädsla. Kanske anar jag varför hon står där, men jag vågar och vill inte veta. Jag lämnade minneslunden, vände ryggen åt ljusen och insåg att sorgen är lika mycket min som någon annans.

På fotbollsplanen vid Tjärhovsgatan ekade skriken från tonåriga pojkar, en kvinna letade tomglas i en sopbehållare och ett gäng festglada vampyrer och häxor drog förbi på Folkunggatan. Allt var egentligen som vanligt och senare på kvällen fick jag en blick som var högst levande.

---

När mina föräldrar slog ihop sina påsar någonstans runt 50-talets andra hälft bodde de på mariaberget, ett av stadens slummigaste områden med vindpinade existenser och fattiga barnfamiljer. Med ungar som sprang barfota och vind för våg långt in på hösten, med kallvatten och i vissa fall torrdass på gården. Dåtidens bostadsannonser kryddades ofta med meningen "ej söder", för söder var, på riktigt, en stadsdel för utslagna, vanliga arbetare samt en och annan konstnärsfamilj.

Mina barndomsminnen är fyllda av udda existenser och bostadshus med flagnande fasader och öppna portar. Om jag sluter ögonen och går baklänges i minnet kan jag till och med återuppleva lukten och känslan i en av söders sista mjölkbutiker, där kvinnor i bastanta vita rockar slog in varor över disk.

Det tål att tänka på när man går förbi Nytorgets senaste turistattraktion Urban Deli med ostronbar och svindyra matvaror. Kanske är Urban D en våt dröm för den nyblivna bostdsrättssägaren som flyttat till söder på jakt efter det där autentiska och unika. På jakt efter själen. Men mig är Urban Deli en mardröm.

Och nej, jag romatiserar inte slummen. Men jag längtar ibland tillbaks den den tid då man bodde i Katarina församling.

Inte i nåt jäkla sofo.

---