kaffepulver

Det går inte att komma ifrån. De vidrigaste handlingarna utlöser min egen vidrighet.

Jag tänker att jag tillhör dem som är lite upplysta, som är fyllda av humanismens tro på människans inneboende krafter. Som är vana vid att se på tillvaron ur ett skeptisk filter, som menar att själva gråskalan har många nyanser och som inte dömer någon ohörd. Som är mot dödstraff, värjer sig mot tanken på att pedofiler skall "hängas ut", som starkt ogillar medborgargarden och vill lita på rättssystemet.

Men allt faller platt när jag läser om den 16-åriga kurdiska Medime Memi som begravdes levande, bakbunden i sittande ställning i en två meters grop vid familjens hönshus.

Jag försöker visualisera förloppet:

Några (pappan, farfadern, bröder?) skottade ned jorden som sedan hittades i "väsentliga mängder" i hennes lungor och mage. Några (mamman, farmodern, systrar?) stod inne i bostadshuset och slamrade med grytorna tillräckligt högt för att slippa höra hennes skrik. Några (andra släktingar?) förklarade för rädda och gråtande småsyskon att deras storasyster måste dö, att det var det bästa för familjen.

Sedan vill jag hämnas, slå tillbaka, göra en Lisbet Salander och jag blir en vidrig, men handlingskraftig, människa under loppet av några minuter. Därfter blir allt komplext och svårgenomträngligt igen, och jag tänker:

EU? Röda korset? FN?

Faan!

DN

Glöm aldrig Pela och Fadime

Amnesty International

---

Jag färdas hemåt. Innesluten i bussens mörker genom södra norrlands skogar och dalgångar. Ibland passerar vi en plogbil, annars är vägarna öde denna kalla och snörika lördagskväll.

Gävle ekar tomt på småstadsvis. Ändå pulserar livet överallt. På en tom kebaberia sitter far och son vid ett fönsterbord. Pojken hänger trött över tallriken, pappan öppnar munnen och jag ser hur han med stort tålamod säger, Ät upp nu så vi kan gå hem, och jag tänker att de har varit på bio och nu väntar lördagens vinglas framför teven.

På nästa gata passerar vi ett fönster med tända ljus. Skuggorna av en familj sitter runt bordet och nedanför, på gatan, ringer en man med en blomsterkvast på en porttelefon. I nästa kvarter tittar jag rakt in i ett kök en halv trappa upp, med snedställda femtiotalsskåp och hinner precis tänka Helt orenoverat! innan jag ser mannen som står mitt i köket med en beige skjorta, stickad slipover och det tunna gammelmanshåret kammat bakåt på hjässan. Jag tror att han har passerat 80-årsstrecket och att hans fru är död. Han är också helt orenoverad och rör sig tyst i köket på bruna filttofflor.

Bussen kör ut ur staden och jag undrar vad han åt till middag. Om det var gott och om han längtar efter sin fru.

---

 

 

Bakom pistade backar och upplysta stugbyar väntar den jämtländska skogen, svart och oändlig. Den rör sig inåt, mot djupet och mörkret.  Men jag tar liften som går uppåt.

 

En kråka lyfter från en gren och det blåser upp. Det viner i kättingarna. Ankarna slår mot vinden och för en sekund spricker himlen upp i väster. Jag är ensam i stormen, den är doftlös.

 

Den jämtländska skogen är svart och oändlig och jag skänker en tanke till de som bodde här förr, som rörde sig hemtamt på fjället och i skogen. Utan pistmaskiner, GoreTex och after ski.

 

---

 

 

Det går utför. Bokstavligen.

 

Jag kastas mellan hopp och förtvivlan. Slänger stavarna i snön och stampar med min röda carvingskida. Fräser argt åt min snälla och snygga skidlärare som tålmodigt står fem meter bakom eller fem meter framför mig i en av Åres oändliga backar.

 

Skidläraren säger:

 

Du är JÄTTEDUKTIG!

 

När jag med skakande knän tar mig nedför röda backar i en halvmeter nysnö. Och ilskan ger vika för en stunds inre förnöjsamhet.

 

 

Några timmar senare har vi gått över till teoripasset. Jag hänger över dataskärmen och tittar på filmer med galna skibums som kastar sig ned för lodräta stup i opistade backar.

 

Ser du utväxlingen?! Ser du böjen?!

 

Men jag ser ingenting. Bara en dataskärm med en hoppande hjälm, ett moln av snö och en rädd ren. Jag ser ingen utväxling,jag ser ingen böj, men jag förstår känslan.

 

Det är mig själv jag tittar på, när jag slänger mig nedför backen i mina röda byxor från Emmaus och mina svarta pjäxor från Myrorna. Det är jag.

 

Och känslan är obeskrivlig.

 

 

---

 

Sitter vid köksbordet med en tung medelålders katt över vänstra armen och försöker minnas det jag kan ha glömt.

Om en timme går tåget till de kalla vidderna. Det ligger framför mig. För 18 timmar sedan begravdes min pappa. Det ligger bakom mig men pågår fortfarande inom mig.

Det var vackert. Solen bröt fram över skogskyrkogården, letade sig in i kapellet där den möttes av en svävande saxofon. Sorgen hängde tung och uppriktig runt kistan, men lättades upp av tufsig humor och sneda leenden. Som pappa själv. Djupt allvarlig, med humor, drömmar och ironi som en sköld mot verkligheten.

---

Vi är vana och luttrade.

Vana vid att äta frukost till nyheter om död och förstörelse. Vi lyssnar en minut, försöker ta in det obegripliga, återvänder sedan till teet, kaffet, duschen eller språnget ut genom dörren.

Vi är luttrade. Sortertar nyheterna om våra medmänniskors elände till facken "sedan". Just nu har vi nämligen annat att tänka på.

Kanske är det sunt? Ett sätt att skydda oss och på, för att orka vara medmänskliga? Bilderna sköljer över oss, men vi är ju trots en viss avtrubbning ganska bra på att se och hjälpa. Som nu med Haiti.

Men det räcker inte för media. De måste vrida till och piska upp. Vi skall vakna. Och vi vaknar rejält torsdagen den 21 februari när DNs uppslag från Haiti tjongar rakt igenom skyddsbarriären.

Och jag undrar: Hur i helvete hjälper bilden av den ihjälskjutna, späda 15-åriga flickan civilbefolkningen?

I vilket syfte publiceras bilden?

---

Alltså hörrni.

Det blir kanske förändringar framöver. Har kommit in på en skrivarkurs under våren, går ned till 75% på arbetet vilket innebär att jag kommer viga fredagarna helt åt att skriva (plus kvällar och helger).

Jag är glad och mycket nervös, tänk om det blir platt fall?

Glad över att blivit utvald bland flera sökande
Glad över att lära känna nya människor med fantastiska berättelser
Glad över att få ägna mig åt mitt projekt
Nervös över att inte duga, att inte ro det i land

För det är en kurs där man skall ha en tydlig och påbörjad idé. Och mitt projekt är att försöka gestalta mina år som ung mamma i det forna DDR därjag hamnade som 22 åring och blev kvar tills skilsmässan i början av 1990-talet. Och till skillnad från bloggen är det väl meningen att den här texten skall bli något längre?

Hur som helst. Detta kan innebära att jag antingen:

Får upp farten med skrivandet och att det spiller över på bloggen
Fokuserar på projektet så pass att bloggen faller i glömska
Använder bloggen för att testa mitt Berlinmanus på er läsare

Vet inte hur det blir, bloggens framtid är ren och blank som en nyss rensad anslagstavla

Men

Det kanske ger sig som vi säger på Åsa Folkhögskolas skrivarkurs.

---

16.00

Mörkret faller utanför fönstret.
Något senare än för tre veckor sedan, men fortfarande alldeles för tidigt.

---

I koloniområdet är världen fastfrusen och doftlös. Stugorna vilar, stockrosorna rasslar och fåglarna flyger med återhållsamma vingslag runt fröautomaterna.

Från skolan kommer sexåringarna vinglande på fritidshemmets skidor. Stakar sig målmedvetet framåt, ramlar ibland, ligger kvar en stund. Tittar på varandra och på himlen, små fnissande färgklickar i det stora vita. Det är tretton minusgrader kallt.

Jag lutar mig mot en vägg, låter solen leta sig in under mössan. En murgörna klättrar livskraftigt mot en grindstolpe och jag tänker på det frusna och på det levande.

---

Det slutar här.

I ett kapell på Södersjukhusets absoluta baksida.

Rummet är stort, du är liten.

En gång var du störst. Dina ben så långa och din mustasch nästan svart.

Nu ligger du under landstingets gula filt på en bår i ett stort kapell på baksidan av Södersjukhuset, på skuggsidan av Rackarberget. I ett kapell där döda visas för levande anhöriga. I ett kapell där arbetsrutinerna väntar bakom dubbla dörrar i ljus ek.

Jag vågar inte röra dig. Det har gått för lång tid, och jag vet att du redan är kall. Men jag sätter mig nära och lägger handen försiktigt på filten. Ditt gråa hår ser levande och okammat ut. Din näsa är snedare än vanligt.

Jag pratar, säger det där som jag vill säga och jag väntar på ett svar som aldrig kommer. Sedan gråter jag. Tårarna droppar ned på golvet och jag tänker märkligt nog att jag gråter på någons arbetsplats. Att du nu är någons arbetsuppgift.

Lilla pappa.

Vi går ut. Du är kvar.

Mamma säger: det är så konstigt att lämna honom där.

---

 

Bilen far genom snötyngd skog. Sörgården ersätts av Njutånger och Skarplycka, och i det flacka landskapet skjuter bergen plötsligt rygg likt ilskna igelkottar.

 

Flera timmar senare, och de vita dalarna rinner som snöiga älvar mellan bergkammar och åsar. Husen är vackra och ibland öde, och jag undrar var sparkarna finns. Jag ser bara bilar och skotrar.

 

Så dyker de upp. En efter en. Gula, röda eller glatt blåmålade träkonstruktioner med isiga medar. De körs av tanter. Smala, långa korta och rultiga. Tanter med täckjackor och mössor, sminkade och osminkade. Ensamma eller i par. Alltid med en kasse på handtaget eller på sitsen

 

Tack gode gud för alla tanter. Det är ni som bär upp museer, studiecirklar och bokklubbar. Det är ni som får sparkarna att rulla.

 

 

---

 

 

Mitt liv har haft en del utmaningar. Det har varit få stunder av lugn och ombonad tillförsikt.

Framtiden har aldrig varit utstakad.

Kanske är det därför jag har så lite förståelse för människor som hoppar bungyjump, fallskärm,  umgås med krokodiler, klättrar upp på livsfarliga berg eller förfryser tårna på ett isflak i trakterna runt nordpolen. Det känns så ... bortskämt. Så ... uttråkat. I mina fantasier lever de här människorna ekonomiskt trygga liv, med rejäla utbildningar att falla tillbaka på när de tröttnat på äventyren. De har aldrig haft några trassliga relationer som suger energi eftersom de antingen lever helt utan, eller för att de gifte sig med studiekamraten på Chalmers redan 1987 och på den vägen är det.

Eller så är jag helt enkelt lite feg när det kommer till höga hastigheter och branta stup. Längtar inte efter suget i magen och pirret i huvudet. Har haft nog ändå. I vardagen.

Men i går blev jag lite peppad. Åkte slalom, och som den nybörjare jag är, ville jag förstås mjukstarta i en trygg blå backe eller varför inte en grön? Men, Flottsbro har bara två nedfarter öppna, och de är röda.

Jag vinglade nedför halva backen, omgiven av par i trettifemårsåldern med svindyr utrustning och deras femåriga  tvärsäkra ungar. Och jag kanade, stel som en pinne nedåt. Det gick hyfsat. Till jag kom fram till stupet:

Jag vägrar, jag dör. Det går inte.

Men det gick, med hjälp från min privata skidlärare tog jag mig ned och jublade inombords. Bara inombords, till det yttre stänger jag av i sådana situationer. Inga glada lättsamma skratt i liften eller tjoho i backen. Sammanbitet tunnelseende är melodin, snorig näsa och osnygga rörelse. Sedan åkte jag en gång till, och en gång till. Och sista gången var det inte lika läskigt. Inte alls.

Sedan gav jag upp. Kroppen är inte helt återhämtad efter förra veckan. Chokladen på kafeet blev dödsstöten, sedan var det siesta som gällde.

Men jag vågade.

---

Läste i DN att stockholmare har fått rösta fram ett antal otäcka och mörka platser som behöver lysas upp. Till min förvåning nämns hörnet Malmgårdsvägen/Ringvägen, en liten snutt med ett par parkbänkar och en återvinningsstation. På båda sidor av den kanske tjugo meter breda platsen står trygga flerfamiljshus. Tar man ett stort skutt landar man på Ringvägen, en av söders längsta och mest trafikerade gator. Den lilla platsen kanske inte strålar lika praktfullt som Sergels Torg en sen kväll i december, men i jämförelse med den stora mörka Vita Bergsparken bredvid ...

Usch vad mörkt det var här, jag tror jag går genom Vita Bergsparken istället.

Knappast.

Än mer förvånande är att Skånegatan mot Nytorget har röstats fram som en obehagligt mörk plats (enligt DN).

Hur tänkte man då?

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Söder är sig inte likt.

OBS: gick just in på Fortums hemsida (som står bakom tävlingen), Malmgårdsvägen/Ringvägen stämmer, men hörnet Skånegatan/Nytorget hittade jag inte (har DN sett fel?). Däremot är det ett antal personer som har röstat fram Skånegatan/Tjärhovsgatan till en ganska hög rankning.

Intressant. Är det någon som kan berätta för mig var denna hörna ligger?

Kolla själva!

Nu skall jag rösta.

---

Tonåringar i 16 - 17 års åldern stiger på. Två pojkar, och en flicka som pratar oavbrutet och glatt med en av killarna. Ämnet är en frånvarande gemensam kompis och en stundande fest. Pojke nummer två jobbar hårt på att få lite uppmärksamhet och en syl i vädret.

Han verkar nyligen ha pluggat inför ett historiaprov och en grej har fastnat, gett näring till fantasin:

Han till tjejen:

Asså, tänk dig om jag vore din husbonde ...

Flickan hör inte vad han säger, pratar bara vidare

Pojken höjer rösten, puffar på jackan

Amen lyssna då, om jag skulle vara typ din husbonde, då skulle du vara min undersåte.

What?! Under ...vaddå?

Jag är din husbonde och du min undersåte.

Eh ... vaddå, vad är det?

Hehe, du får väl googla det. Han puffar igen, menande blick.

Hon: tittar trött på honom från höjden av sitt marmortorn:

Jaja, whatever ...

Han: Tittar ut genom fönstret. Uppgivet.

---

Afghanska tonåringar i åldrarna 14-18 år dumpas i en mörk och snötyngd småländsk skog på självaste julafton och tas om hand av en frikyrka i Sävsjö. En kyrka som tror på fred och frihet men också på bibelns auktoritet och på den kristna tron och på Jesus som den Enda Sanna. Missionen är deras väg. Tungotalande och helande är verktyg i deras kamp mot den onda andevärlden.

Fast för att kunna kommunicera med de afghanska ungdomarna har de använt ett översättningsprogram på datorn.

Det är glädjande att människor öppnar sina dörrar och tar hand om varandra. Församlingen får min respekt, trots knaserierna. Och kanske märker killarna ingen större skillnad på allmänt småländskt kaffeprat och djävulsutdrivande tungomål när allt kommer omkring?

DN

---