kaffepulver

Jag var där den 9 november. Med en ettårig dotter och med en utdragen äktenskapsansökan mellan mig och DDR medborgaren XXXX. Just kvällen den 9:e är nästan för mycket att skriva om, åtminstone idag. Mina minnen finns där vid sidan av alla tevesändningar och expertutlåtanden, men jag orkar konstigt nog inte plocka fram dem.

Här nedan, en minnesbild från månaderna före. När allt hände.

augusti – september 1989, Berlin, DDR.

Det är en sen kväll på balkongen. Berlinnatten vilar tungt i sensommarvärmen och ljuden från Frankfurter allé brusar på avstånd. I hörnan Burgerheimstrasse och Fannigerstrasse lämnar de sista gästerna kvarterets kneippe på ostadiga ben. Någon svär högt över trottoarkantens plötsliga uppdykande och en port dunsar tungt. Solen ligger alstrad i husets kropp, nu sipprar den långsamt ut ur fasadens brunknottriga puts. Det är tillräckligt varmt för att slippa ta på sig en kofta, trots att klockan just slår elva.

Simon sitter med de långa benen utsträckta framför sig. Vinglaset är till hälften urdrucket och cigaretten glöder i mörkret. Han pratar ovanligt tyst.

Vet du Tone, den här jävla solen. Den är ett hån mot oss alla. Råttfällan har slagit igen. Sista vägen ut är stängd. Och den jävla solen bara lyser.

Tone vill sträcka ut en hand, hon vill smeka bort bekymret och skaka ur den tunga känslan av vanmakt och återvändsgränd. Men vad har hon att komma med? Hon tar en klunk ur hans vinglas, känner suget efter cigaretten men behärskar sig och smeker istället hans rygg under tystnad.

Simon släcker cigaretten direkt på betonggolvet och fortsätter:

Jag hörde någon som berättade om sina grannar. De hade lämnat ungarna hemma på fredag kväll, ställt in mat i kylen, låst dörren och stuckit till Ungern. Hade inte morföräldrarna börjar undra på söndagen … Det är sjukt. Allt är sjukt.

Tone drar bort handen. Verkligheten är vettlöst skruvad, hon orkar snart inte ta in mer. När nyheten kom om att gränsen mot Tjeckoslovakien skulle stängas gick en osynlig stöt genom landet. Samtidigt som ryktet spreds via massmedia, över fikabord och i lunchrum, gled ett monumentalt högtryck in och parkerade sig över Berlin. Solen flödade obarmhärtigt, kvicksilvret klättrade uppåt och asfalten bubblade under tunna sommarsandaletter. Stadens invånare svettades i värme och ångest, sökte efter skuggande huskroppar och parkernas skyddande trädtak. Det dröp under klänningar och skjortor, fuktiga spår lämnades på tunnelbanesäten och barstolar.

Tone är en del av detta men ändå inte. Hon lever med den tunga luften. Hon känner den drypande ångesten mot huden. Hon är medveten om råttfällans begränsningar. Men hon har möjligheten att slinka undan. Hon och Sonja. Plötsligt kommer tanken igen. Jag längtar till Sverige. Jag längtar hem. I samma stund orden formuleras inom henne, slår också skammen till och hon kastar en blick på Simon. Försöker läsa av hans ansikte, hoppas att han inte förstår. Men Simon verkar knappt medveten om att hon sitter där. Han tänder en ny cigarett, böjer huvudet bakåt och låter röken sippra ut genom näsborrarna. Sluter ögonen, stänger munnen. Spärrar av.